1992-93
Can-Can

"Det är en hundfröjd, ett klingklang, ett klangklang, det är ett kvinnfolk som dansar på tå, hon gör en dans som di kallar för kang-kang med, Gud förlåte mig, ingenting på. "

Kan ni gissa vem som skrivit den här dikten, som faktiskt handlar om cancan? Jo, självaste Gustaf Fröding, som i likhet med många andra ondgjorde sig över den nya dansen. Den ansågs vara minst sagt frivol och syndig. Ungefär samma mottagande av den pryda samtiden fick musikalen Can-Can, (Cole Porter musik och Abe Burrows libretto) när den kom.

Urpremiären skedde 7 maj 1953 i Shubert Theatre i New York och bara ett par år senare var Can-Can i Sverige. Även om den i vissa kretsar inte ansågs vara rumsren gjorde musikalen redan från början stor succé. Som så många gånger förr skedde Sverigepremiären på Stora Teatern i Göteborg. Därefter fick Stockholmspubliken ta del av musikalen på Oscars.

Då Borlänge Musikteater satte upp den populära musikalen var det ingen som skakade på huvudet och ojade sig över bara kvinnoben. Vi har uppenbarligen blivit betydligt mera härdade sedan uruppförandet.

Även Musikteaterns Can-Can gjorde succé på Maximteatern och ute i landet, bland annat på Eskilstunas stora teater. På den tiden gick nämligen Musikteaterns samtliga storproduktioner ut på turné efter ett tiotal föreställningar i Borlänge.

Den kvinnliga huvudrollen La Mome Pistache axlades av en debutant - i varje fall på Borlänge Musikteaters scen - nämligen reportern vid Radio Dalarna Anna Birgersson-Dahlberg. Det bör dock framhållas att Anna inte var debutant i egentlig mening eftersom hon sysslat en hel del med teater och ett tag funderade på att ägna sig yrkesmässigt åt tiljan. Hennes ersättare i rollen var den då 23-åriga Elisabeth Jobs, som fick göra flera inhopp när Anna hade förhinder. Båda svarade för lysande prestationer.

Rollen som domaren Aristide Forestier anförtroddes åt pålitlige Bengt Fredriksson, som aldrig gör bort en roll. Det gjorde han inte nu heller. Tvärtom. Men det var många i den förnämliga ensemblen som gjorde rätt för rosor.

Man kan väl till exempel påstå att Hans-Göran Berglund "öppnade ögonen" på Borlängepubliken med sin dråpliga gestaltning av den bulgariske skulptören med det svårsagda namnet. Så här skrev Karl-Gösta Sälgström i Borlänge Musikteaters medlemsblad Öppen Ridå 1993:

"Han har ett namn Boris Adzinidzinadze "som knappt går att uttala och talar ett språk som får delar av publiken att kalla honom för "utlänningen" på fullaste allvar.

Då slår han igenom med dunder och brak, tunapojken Hans-Göran Berglund eller Håge, som han kallas i den trängre kamratkretsen. Det är nämligen om Håge den här artikeln skall handla. Och om hans praktroll i Borlänge Musikteaters musikalsuccé Can-Can".

Så långt Öppen Ridå.

Enormt fin musik. Det är ju Cole Porter, konstaterade Bengt Fredriksson, när han kommenterade Can-Can och sin huvudroll.

Ja, visst är det fin musik. "I love Paris", "Let´s do it", "It´s all right with me" och "Cést magnifique" (som blev en stor schlager i Frankrike och låg etta på alla topplistor under en lång period) går minsann inte av för hackor.

[Tillbaka] | [Fler bilder]